motvind och regn

NU ORKAR JAG INTE MED WORDPRESS LÄNGRE

It’s raining outside, yesterday we had snow but now it’s all gone. I’m at the library; it feels almost like being in Malmö, I get the same feeling when I’m walking from 137 University Ave. to Dana Porter library as the bike ride from Flensburgsgatan 5A to Orkanen gives me. That is interesting, does this mean that this actually is my home or that I have gotten used to life here? Anyway, I still feel sad about going back home even though I miss my mom and dad, I miss my apartment, I miss eating breakfast at Kungsgatan with Lisa and I miss the walks along the ocean down in The West Harbour. But all of that will still be there when I come back; well maybe not all but the thing about Sweden will always be there, somehow.

Ok, I’m listening to Nebraska, the absolutely fantastic album by Bruce Springsteen and this record always makes me introvert and reflective, maybe not the best thing this tuesday morning when I really should be writing my ideological analysis about Ladyfest and not focus so much on me me me. So, OK, I miss Malmö and I miss all of you who are still there but maybe you could come here instead? I know a great place for the tuesday-beers and someone could work at The Princess Cinema and then we can go and eat all you can eat sushi at Ye’s. Sounds good?

Hahaa, this is Malmö; Lisa, water, Turning Torso, bikes, beer and barbeque.

I don’t want to go back to Sweden! There, I said it. Even though I miss my dear apartment and my beautiful and very smart friends and family a lot(!!) it feels like such a waste of time to leave now that I have just started to feel at home. OK, I still have almost two months left; but I mean, the last two months flew by crazy fast so it’s almost like I’m leaving for the airport tomorrow. And honestly, I am not ready for that. I don’t want to come back home and walk around missing Canada, I don’t want to leave and feel that I have a lot of unfinished stuff and things I haven’t had time to do here. I know that some of you reading this will hate the way I’m thinking but the thought of re-booking my ticket home has struck my mind. But I guess I won’t be doing that?

(I went on a weekend trip to French Canada, funny stories and pictures coming up soon!)

P.s. I’m not sure I’ll continue writing in English, this is a test run.

(titeln refererar alltså till en låt jag lyssnar väldigt mycket på just nu, inte till Robert på bilden, ja, även om väl han också är en sexy boy men det kanske är någon annans uppgift att berätta om. hahah)

Jag har varit ute och sprungit och nu har jag ätit Liberté yoghurt, det är den utan gelatin, konstiga tillsatser och fett men som ändå är väldigt krämig och god, med äpple och banan i. Jag försöker plugga till min midterm i Rhetoric in Popular Culture som jag har imorgon men mitt huvud är sprängfyllt av andra tankar och jag ömsom ler/vill gråta en skvätt. Pratade precis med Lisa, och hjälp vad jag saknar henne. Att få sitta på Simpan och spela yatzy, dricka presskannekaffe. Eller cykla tidigt tidigt till Kungsgatan för att äta frukost innan skolan. Jag kan tänka på det och känna en oerhörd längtan, men inte en avgrundsdjup sorglig längtan, utan en längtan fylld av kärlek. Det känns fint. Därav tårar varvat med leende. Jag har de finaste människorna i mitt liv och jag känner mig så fantastiskt tacksam över att jag kan känna den längtan som jag känner i mitt hjärta. Ni gör mig till jag, ni gör mig hel.

Jag har en midterm imorgon, pluggar på rätt bra men ikväll ska jag på en spelning i Kitchener. Det är en sån prioritering som jag som utbytesstudent får lov att göra. Jag förstår ju att jag borde stanna hemma och plugga, sova tidigt, vara fräsch och skriva tenta dagen efter. Men nu är det bara två månader kvar och jag blev tillfrågad om jag ville följa med, jag sa ja. Det är ju JA som gäller. Jag kommer nog dessutom dricka öl.

Nu ska jag dricka kaffe, fortsätta lyssna på plugg-playlisten i Spotify och läsa slide efter slide med gubbars idéer om vad retorik är. Men först ska jag firra några bilder från Thanksgiving samt ett exempel på hur jag och min kära Erna sakta men säkert tar över den här lägenheten, vi kan våra härskartekniker.

Jag mår bra! Hur mår du?

puss på kram

Ja, vi åkte till Guelph för att fira Thanksgiving med fina extrafamiljen Lysy. (Åå hjälp, det är rätt lastname va Robert?)

Jag gillar Jo mycket, tror Jo gillar mig också.

Det är så fint att ha en extrafamilj när ens riktiga är en ocean och 100 timmar bort.

Vi bestämmer på 137 University Ave. W, så är det.

Den hittills bästa kommentaren: ”So you’re 26? Well, it’s not like you’re old enough to be our mom!”

Nähä? Ok. Well, that’s comforting.

Vi + några till bor på 137 University Ave. W.

Igår pratade jag med en vän på facebook-chatten, även han har varit utomlands och pluggat, han var ett år i USA. Vi pratade om den distans vi upplevde/upplever att vi fick till allt hemma i Malmö. För även om jag har helt sanslöst mycket att göra i skola med mera får jag mycket tid för mig själv till att grubbla på saker och ting. Vilket såklart är både bra och dåligt, jag har ju rätt livlig fantasi så jag har spelat upp många olika scenario i huvudet som då och då kan driva mig själv till vansinne.

Men jag har även funderat mycket på mitt liv – vad jag vill förändra och göra om, vad jag vill bevara och vad som är viktigt i mitt liv. Så för att inte glömma bort – när jag kommer tillbaka till Malmö:

– ska jag enbart laga nya, goda maträtter. Inte samma gamla tråkiga.
– ska jag bli bättre på att handla grönsaker på torget.
– ska jag kasta ut mina fula tallrikar från IKEA som alltid ger mig lite ångest när jag använder dem. De är för stora och fula.
– ska jag köpa nya fina tallrikar på loppis eller på den fina lilla butiken på Södra Förstadsgatan. Det gör inget om de inte matchar. Gärna inte, nu när jag tänker efter.
– ska jag gå ut och roa mig mer. Det gör jag ioförsig redan rätt bra men nu menar jag gå på fler klubbar, gå på teater, bio, opera osv mer ofta.
– ska jag gå ut och äta och fika oftare.
– ska jag bli mer ekonomisk och sluta göra slut på pengar på onödiga grejer och istället börja roa mig för mina pengar.
– ska jag börja yoga. (Det här är viktigt, jag är jättesugen!)
– ska jag när jag packar upp min lägenhet rensa allt och göra i ordning en loppis-låda för att säljas på kommande vår-loppisar .
–  ska jag äta yoghurt ur mina fina glasskålar som jag ärvde efter mormor och morfar.
– ska jag bjuda in mina vänner på brunch och middag oftare.
– ska jag läsa mer skönlitteratur.
– ska jag gå på café ensam oftare.
– ska jag börja engagera mig i sådant som jag är intresserad av.
– ska jag inte umgås med någon som gör mig irriterad eller obekväm.
– ska jag gå på fler loppisar.
– ska jag åka utanför Malmö mer ofta, tex Österlen.
– ska jag ta bättre hand om min lägenhet.
– ska jag ta bort den fula bokhyllan i hallen, det gör inget om alla mina böcker/filmer måste ligga i lådor så länge jag bara får bort den fula deprimerande bokhyllan.
– ska jag ta hand om mig själv.

Nu glömmer jag inte bort det här. Och om jag glömmer bort någon av punkterna så var det bara en konstig flyktig tanke i Kanada som inte egentligen spelar någon roll för även om jag tänker mycket och funderar så är inte allt realistiskt bara för att jag fått perspektiv på livet i Malmö. Något med Malmö kanske har glömts bort, och när jag kommer hem kanske det kommer tillbaka till mig, jag hittar något fint igen, något som jag tappade på väg till flyget den där sensommardagen i augusti. Det vet jag aldrig.

Jag lyssnar på The Smiths, det är så fint – precis så fint som jag minns det. Precis skrivit klart en short write till min Academic Writing class imorgon bitti, en utvärdering av Skor, chokladbiten. Mycket oseriöst och ganska roligt, det är skönt att bara komma igång med skrivandet, det spelar inte jättestor roll vad jag skriver om, kan jag känna.

Idag råkade jag skolka lite från en class, men liksom, jag måste få göra lite roliga saker också. Idag sov jag ioförsig istället för att gå på föreläsningen men det var enbart för att jag var tvungen att plugga till himla sent inatt och glömde bort att sova. Det ska bli lite ändring, jag måste börja planera bättre. Eftersom jag har så många inlämningar varje vecka måste dessa vara färdigskrivna senast tisdag kväll, det fungerar inte att jag sitter och skriver till kl 2 morgonen innan min 8:30 class då den ska lämnas in. För då somnar jag och ”glömmer” uppenbarligen bort att gå på andra classes.

Idag hängde jag lite med mina nya vänner Steph, Sam och Oliver på min Women’s Studies class. Jag gillar nya som är bra som jag klickar med. LIKE De ska ta med mig på road trips till sina hem. De ska ta med mig ut på fler schyssta pubar/klubbar här i Waterloo. De vill att jag ska komma och hänga mer i Fine Town som är väldigt fine and all the people hanging out there (who are not on the douche list) are so fine and you just feel fine when you’re there. There is even a cat, a siamese cat that I think kinda likes me as long as I’m not stroking it too hard.

Nu är klockan 11:01PM och jag har pluggat klart för kvällen så jag ska bjuda mig själv på ett Mad Men avsnitt och sedan sova i mina blommiga lakan i min sköna säng.

Jag mår bra. Puss på kram.

Det slog mig – jag måste placera båda mina fötter här!

Efter ett långt samtal med finasteFINASTE André som är i USA som utbytesstudent och har the time of his life insåg jag att jag måste släppa taget. Jag har av många olika anledningar haft en fot kvar på andra sidan Atlanten och tänkt en del i termer som ”jag gör det här nu, jag fixar det här nu för det är bra men snart är jag hemma i Malmö igen” och det fungerar inte. Jag kan inte göra något halvhjärtat – det har jag aldrig kunnat, det är allt eller inget som gäller, annars blir jag olycklig. Och vem orkar egentligen med att vara olycklig över saker som inte spelar någon roll, just nu?

Min trivsel och mitt engagemang är helt upp till mig, jag måste göra det bästa av situationen och jag måste till exempel tillåta mig att inte få A i alla kurser. Så nu är det slut med prestationsångest och hemlängtan, åtminstone i den onödiga formen, jag måste bestämma mig och nu bestämmer jag mig för att det är all-in som gäller i Kanada. Annars kan jag lika gärna ta allt mitt jävla pick och pack och åka hem igen! Nu ska jag göra massa roliga saker och NJUTA av den här upplevelsen.

André, tack. ❤

Är det bara jag som känner att sommaren försvann så snabbt?
Det var soligt, vi satt i Folkets Park och sommaren hade precis kommit.
Jag hade med mig min kamera, jag har bilderna kvar.
Det var soligt, jag blev hämtad i en bil och åkte till flygplatsen
glad över att åka men hjärtat var någon annanstans,
just då.

Idag regnar det, det regnar och regnar i Waterloo
jag har använt mina nya stövlar.

Igår sa jag – tänk, jag har bara dig och Robert här, egentligen,
men jag känner mig inte ensam.
Idag tänkte jag – vilken tur att jag inte har massa vänner att umgås med,
då hade jag aaaaldrig klarat skolan.

Just nu tänker jag – jag kom precis hem, det hade kunnat vara vilken dag som helst
i vilken stad som helst
jag hade ändå haft prestationsångest och funderat på vad jag ska laga till middag.

Det är inte så stor skillnad, egentligen, livet är detsamma (nåja, en puss och en kram vill jag ju ha) både här och där:

Låt mig berätta om Maria, min internationella koordinator här i Waterloo.

Hon är kortare än jag och ganska rund, kommer från Slovakien och har en helt fantastisk brytning och hon har gjort min vistelse här i Kanada lättare. Inte för att jag träffat henne speciellt många gånger utan mer för att hon är som hon är och vet precis vad jag som utbytesstudent då och då kan tänkas behöva. Det spelar ingen roll hur stark jag vill verka, hon har gett mig det som jag saknat. Häromdagen – samma dag som jag blev sjuk – var jag hos henne och fick hjälp med några kurser. Hon hörde hur dålig var jag var i halsen och sa:

”Tereza, do you have a sore throat?”

Jag replikerade att det hade jag men det var nog ingen fara (egentligen satt jag där med över 38° feber och en hals som gjorde förbannat ont men jag ville inte säga något för jag visste ju inte om hon var en sådan som skulle rygga tillbaka med rädsla för att bli smittad).

”Tereza, take off your shoes.”

Jag gjorde som Maria sa, samtidigt som jag snabbt reflekterade över att det var en varm dag, mina Vans är inte jätteluftiga och hade jag återanvänt de här strumporna en dag eller två? Hon tog upp min fot, rättade till min strumpa och börjar pressa, mellan sin tumme och pekfinger, en punkt på min stortå:

”If you press here, do you feel your throat hurting? If you press here every night, you press and count to seven, release, count to five, release and count to three, you will feel better. Now, give me your other foot, we must take care of the other side of the throat too.”

Så av min internationella koordinator, på hennes kontor som är överbelamrat med olika ansökningar till utbytesplatser, kurser och whatnot (vid olika tillfällen har vi fått använda olika pappershögar som stol i brist på en riktig) får jag akupressur för att jag har en sore throat. Hon avslutar allt med:

”So, now you don’t need to go to Health Services.”

Lite vimmelkantig tar vi följe ut i korridoren och jag tackar henne för all hjälp med kurserna och även akupressuren, jag lovar att fortsätta med den på kvällarna. Hon klappar mig på kinden, ger mig en varm och mjuk kram (jag har feber! vissa av mina släktingar skulle inte ens vilja kramas med mig) och säger:

”There you go my girl, take good care of you and drink lots of water.”